Nedan finns två berättelser om Hera...

NÄR HERA KOM IN I MITT LIV
Jag undrar hur jag klarat mig utan tibbar?

Det var som så att en väninna skulle köpa Tibbe, hon ringde en dag och berättade att valpen fanns hemma. Varför inte komma över och titta? Eftersom hon bodde alldeles i närheten sprang jag över och vad mötte mig?! Jo två små valpar, en vit och en svart. Jag såg bara den svarta lilla krabaten. Eva som skulle leverera min väninnas valp var där i gott sällskap med två småbebisar.
Hera som min valp senare kom att heta, såg bara mig och jag henne. Jag visste inte vilken av de två krabaterna min väninna skulle ha och vid det laget brydde jag mig nog inte heller. Hera var min och jag hennes matte! Under de sekunder vi såg varandra visste vi det.

Jag rent av anföll Eva och sa att valpen var min utan en tanke på att det kunde vara min väninnas utvalda eller rent av en tingad valp som någon annan skulle ha. Förmodligen skulle jag ha tagit med henne hem i vilket fall som helst. Eva såg nog vad som hände mellan mig och Hera. Hon hade en överseende blick och fann sig i situationen. Tursamt nog var det den vita valpen min väninna skulle ha så efter ett tag gick Eva och jag med Hera hem till mig för att prata. Så gick det till när Eva gick med på att Hera fick stanna hos mig. Just när Eva skulle gå kom min tonårsdotter hem från skolan och hon blev ursinnig! Vi hade vid det laget fyra katter och en Shetland Sheepdog på sju månader. Alice som Sheltien hette var min dotters och det räckte för henne förstås. Hera förstod direkt att min dotter Ulrica kunde man reta gallfeber på och det gjorde hon.

Jag visste inte då hur en tibbe såg ut som vuxen eller hur de var överhuvudtaget. Men det fick vi besked om! Iallafall om hur Hera fungerade. Jag är självlärd och hade förut haft hand om problemhundar och hjälpt mattar och hussar med hur man ska hantera olater, men hundpsykologi med Hera fungerade inte!
Det blev mycket gråt, ilska, förtvivlan och skratt med lilla Hera i försöken att få henne att lyda som en vanlig hund. Det slutade slutligen med att hon lärde om mig. Man kunde aldrig sätta sig på henne.

En av Heras fantastiska bravader (förmodligen den roligaste för Hera) var när hon smet ut när Ulrica kom hem en dag. Först försvann hon till lekplatsen och åkte rutschkana med barnen på gården och sedan bar det av upp i klätterställningen. Än så länge behöll jag mitt lugn men efter en timmas lekande med mig och Ulrica frågade jag grannarna om de kunde hjälpa mig att få in henne. Som tur var höll hon sig hela tiden omkring gården där vi bodde.

Vi försökte allt, lever (rå) och annat dylikt gott men det var lilla fröken för smart för. Det slutade med att ca 20 personer föste henne och försökte få in henne. DET ENDA HON GJORDE VAR ATT SKRATTA ÅT OSS!!!!
När jag gav upp och bad alla gå hem hade det gått tre timmar. Hera tyckte nog att det var den roligaste kom och ta mig lek hon hade varit med om för hon blev djupt besviken när alla plötsligt försvann och bara jag blev kvar. Jag satte mig vid våran ytterdörr och bara tittade på Hera som stod på betryggande avstånd 20 meter ifrån mig och stirrade tillbaka. Vi såg varandra djupt i ögonen en stund och sakta men säkert kom MIN ÄLSKADE HERA fram till mig och hoppade upp i mitt knä för att kärleksfullt SLICKA MIG I NÄSAN.

Det blev många liknande lekar men då tog jag dem med ro. Hon var ju ingen labrador. Det roligaste av allt är att det kom in många fler tibbar i mitt liv, men ingen av dem kommer ens i närheten av Heras bravader.
TACK HERA för att du kom in i mitt liv och satte sprätt på tillvaron!

ATT HA SIN FÖRSTA TIBETANSKA TERRIER ÄR INTE LÄTT IBLAND :)

Jag ska nu berätta om en av hennes bravader som det funnits många av, speciellt i hennes tonår.

Det var en lördagseftermiddag som många andra, Hera var då ca 9 månader. Jag tänkte gå ned till zoo och handla ben till Alice (sheltin) och Hera. Men det var inte Heras idé att gå med mig till centrum, hon ville stanna hemma. Det började med att hon inte ville sätta på sig kopplet. Jag vann den fajten, nu trodde jag att Hera hade gett med sig.

Men glöm det, när vi kom ut gick hon fyra steg sedan satte hon sig på rumpan. När jag dragit henne 2 minuter SÅ LADE HON SIG PÅ RYGG MED BENEN I LUFTEN! Jag tänkte att nu får hon inte vinna, jag ska gå ned till centrum och handla hundben som planerat.
Jag försökte ställa henne upp så vi kunde gå vidare men Hera var överhuvudtaget inte på humör för att gå en bit till. Då blev även jag lika obstinat som min lilla Hera! Jag började gå och Hera lade sig till rätta igen med benen i luften. Efter de ex antal hundra meterna ned till vägen gjorde jag ett nytt försök att ställa Hera upp men hon var lika envis som jag! Folk glodde när vi kom in i centrum.

Jag fick kommentarer av folk när jag drog på henne.
T ex, "ser du inte att din hund är sjuk" eller "hur kan du behandla din hund på det där sättet?". Jag lovar er att Hera förstod vad folk sa till mig! Hon mös över situationen, det syntes på henne. Ägaren på zoo affären kände till Hera och hennes hyss. Hon såg oss närma oss zoo sakta men säkert. Jag hann nästan fram till zoo när det kom fram en kvinna i 40-års åldern och talade om för mig, eller rättare sagt SKREK: om jag inte lyfte upp min sjuka hund och åkte till veterinären så skulle hon polisanmäla mig. Vad gör man?
Jo, man står stum till en början och tar ett djupt andetag sedan försökte jag få en syl i vädret, men glöm det. Jag försökte smita in på zoo men hon följde efter mig och fortsatte tala om hur jag misshandlade min hund.

Poängen var att när vi kom in i affären fick Hera plötsligt liv i sin lilla kropp och högg tag i ett grisöra ur en korg. Den skrikande kvinnan som nu lugnat sig böjde sig ner för att klappa Hera. Det tyckte inte Hera om. Hon blev helt rabiat på inkräktaren som hon trodde skulle ta grisörat ifrån henne. Så fick jag en ny utskällning om ilskna hundar. Nu exploderade jag och talade om att Hera var en tibetansk terrier och i puberteten med allt vad det innebär. Äntligen blev hon tyst och gick. Zoo ägaren bara skrattade.

Jag var helt slut vid det laget och Sheltin Alice också. Men Hera var pigg! Jag betalade och gick hem. Hera hade helt glömt bort att hon var på trotshumör. Hon hade sitt grisöra i munnen och gick lyckligt hem.

Den eftermiddagen sov jag. Jag sa till mig själv att hoppas att detta inte upprepas. Det visade sig att det kunde jag bara glömma!

Tack Hera för att du lärde mig en hel del om hur en tibbe kan vara!