Tjenare!

Jag är Hugo. Eller Hugo Boss som jag brukar kallas. Jag är faktiskt den enda mannen i huset där jag bor nu, och är därmed bossen – the man, the myth, the legend!

Jag var en av de två sista i kullen att flytta ifrån min människomamma Berit. Det var jag (då vid namn Sixten) och Molle (före detta Gunnar) som fanns kvar den där dagen då Heléne, Louise och Ellinor kom till kenneln för att ”bara titta”. Det blev inte riktigt som de hade planerat, och bara några dagar senare kom de för att hämta mig. Vilken tur att deras grannar bestämt sig för att skaffa sig ytterligare en liten tibbe! Molle åkte hem till familjen Öberg och bor nu tillsammans med vår morbror Rufus och jag följde som sagt med familjen Lunde hem. Molle och jag är nu grannar och bästa vänner. Vi kan ofta träffas för att kivas och leka så där som bröder gör. Jag är bäst på att retas och både Molle och Rufus får stå ut med mycket. Rufus är mycket mera vuxen än Molle och jag är, så han är snäll och står ut med oss småttingar när vi bråkar med honom. Han är nog egentligen lite för snäll när jag tänker efter.

Det är så roligt att bo nära brorsan och morbror. Så fort jag är okopplad och ingen ser, tar jag min chans och springer över för att kolla vad de har för sig. Jag är lite busig av mig emellanåt ska ni veta!

Jag bor i ett hus med Heléne och hennes döttrar Louise och Ellinor. Lollo och Ella, som de kallas, är 17 och 14 år gamla. De har tjatat om en hund så länge de kan minnas och hade nästan gett upp hoppet när deras mamma en dag kom med idén. Nu är de så glada att de äntligen fått mig och alla i familjen måste kämpa för att jag inte ska bli så bortskämd. Det skulle ju faktiskt ingen må bra av.
Ella och Lollo har en storasyster som heter Jendela. Hon bor inte hos oss, men är ofta här och leker och gosar med mig ändå. Hon längtar till den dagen då jag är en stor kille som kan följa med henne ut i skogen och springa.
Men det finns faktiskt en till i vår familj. Det är kaninen Wille. Vi tittar på varandra ibland men oftast struntar jag i den där konstiga varelsen.

När jag kom hit till huset blev jag jätterädd – det var några som blängde på mig. Hela tiden. Till slut samlade jag mod till mig och gick raka vägen fram. Jag morrade och skällde, men hur mycket jag än försökte lyckades jag inte skrämma bort dem.
Nu, flera veckor senare, har jag vant mig vid odjuren. De finns kvar där, men de gör mig i alla fall inget illa. Jag är fortfarande på min vakt ifall de skulle gå till attack – pianopedaler kan man aldrig lita på!

Efter någon vecka hemma hos familjen hade jag vant mig vid mitt nya hem och det var dags för mig att vara ensam hemma för första gången. I början var jag lite rädd och grät, men snart upptäckte jag att det faktiskt fanns många fördelar med att inte ha någon matte i närheten. Till exempel kunde jag utforska de ”hemliga rummen” dit dörren var stängd eftersom jag ännu inte var riktigt rumsren. Jag lyckades klura ut hur man öppnade dörrarna och smet in. Snacka om att mina mammor blev förvånade när de hittade de öppna dörrarna och spår efter mig i rummen! De fick genast ta fram moppen…
Nu för tiden har de ingenting för att stänga dörrarna och jag får vara överallt! Mission complete. De säger att mitt huvud är litet, men oj vilken stor och smart hjärna jag har…

Jag busar med annat också ska ni veta! Mitt nyaste påhitt är att sno potatisar. Men det är svårt att dölja buset – att gömma potatisen i munnen var inte det bästa sättet kom jag på.  

Hugo & Heléne 2008