När det ska stekas pannkakor i huset så har jag alltid två håriga små vänner fastklistrade vid mina ben. De väntar, väntar och väntar.
Den första pannkakan är alltid reserverad till just dessa två små håriga tjejer. Det räcker med att jag börjar plocka fram ingredienserna ur kyl och skafferi för att de ska fatta att det vankas pannkakor. Snabba som blixtar från ingenstans dyker de upp och deltager gladeligen under vispningen.
Sedan sitter de som sagt fastklistrade vid mina ben och väntar.

Detta har jag vant mig vid sedan ca 4 år tillbaka. Det är mycket trevligt med så fint sällskap vid tråkiga hushållssysslor. Den äldsta av mina håriga vänner är mycket talför och det blir en hel del småsnack vid stekningen, särskilt om hon tycker att jag steker för långsamt och om hon tycker att det tar för lång tid för pannkakan att svalna. Man möts av bedårande ögon och små krafs på benen. (mina vänner tigger absolut inte! De deltar bara i hushållsarbetet…)

En dag när jag skulle göra pannkakor började jag plocka fram det som behövdes. Lite tankspritt vispade jag ihop smeten och tänkte inte först på att det bara satt en liten hårig vän vid mina ben. Men när jag började steka den första så upptäckte jag det märkliga. Va!? Hu! Var är den andra? Varför sitter hon inte här? Vad har hänt? Jag vände mig om men såg henne inte någonstans. Jag började ropa på henne, för detta hade i min världshistoria aldrig inträffat tidigare. Men ingen liten hårig vän dök upp.

Nu började jag bli orolig, för det är extremt ovanligt av henne att inte komma när jag ropar på henne och dessutom stank det av pannkaks os.
Jag ropade och ropade och pannkakan fräste på spisen, men, neej, ingen tibbe kom. Då fick jag plötsligt syn på henne!

Vi har öppen planlösning mellan kök och vardagsrum i vinkel, så man kan se den mörkbruna soffan från spisen. Där i soffan låg hon på sidan med bakåtvänt, lite upplyft huvud och tittade på mig. En otäck känsla kom krypande, varför ligger hon bara där??? Jag började locka på henne och vände samtidigt på pannkakan, men ingen reaktion. Jag lade pannkakan på en tallrik för att svalna och fortsatte locka på henne. Men neej, hon klev inte ur soffan, hon rörde sig inte ens en gång. Då blev jag vettskrämd!

Hjälp! Hon är sjuk! Hon är absolut dödssjuk och det har hänt något förfärligt!!! Hjärtat började slå i hundranittio och tårarna var nära. Jag stängde av spisen och skulle rusa fram till henne, då, började hon prata. Hon låg fortfarande i samma ställning i soffan och det var ett litet, tystlåtet nonchalant läte. Men sedan blev det högre och högre. Det var inget gnällljud eller ljud av smärta, det var ett ljud av ”krävande tibbe-dam”!

Va? undrade jag, vad menar du? Är du inte sjuk? Är du inte dödligt, allvarligt sjuk? Driver du med mej? Menar du att du bara är så jäkla lat efter en skön tupplur i soffan så du inte ens orkar komma hit och hämta pannkakan? Är det så du menar? Naturligtvis svarade hon mig, med sina smarta utläggningar om hur hon menar att tillvaron bör vara.

Jag står vid spisen och bränner ihjäl pannkakor och hon ligger på sidan i soffan med huvudet vridet bakåt och höjt lite grann över sömnläget och pratar och pratar. Vi för en mycket ingående dialog om huruvida hon faktiskt får resa på sig och komma och hämta pannkakan för hon ska ju inte inbilla sig att jag, som steker iordning och dukar och står i, ska springa till henne i soffan och mata henne också. Nähä! Någon måtta får det väl ändå vara.

Det är ju hemskt att erkänna, men jag gjorde det faktiskt. Jag gav den ena håriga damen som satt vid mina ben en bit pannkaka, sedan tog jag resten och gick till soffan och gav den lata damen pannkaka. Hon var ju så trött och nyvaken… sedan sprang jag till spisen och fortsatte steka och när jag då tittade ner så satt där två små håriga vänner, fullt friska! Min sambo trodde inte jag var riktigt klok som servat denna hund på det viset. Men vad gör man inte för en nyvaken tibetansk terrier som vill ha pannkaka!

Viktoria Karlsson 2007

(Zonya är Zelandonis Dirty Dancing)