Nedan finns två berättelser om Hera...
NÄR HERA KOM IN I MITT LIV
Jag undrar hur jag klarat mig utan tibbar?
Det var som så att en väninna skulle köpa Tibbe,
hon ringde en dag och berättade att valpen fanns
hemma. Varför inte komma över och titta?
Eftersom hon bodde alldeles i närheten sprang
jag över och vad mötte mig?! Jo två små valpar,
en vit och en svart. Jag såg bara den svarta lilla
krabaten. Eva som skulle leverera min väninnas
valp var där i gott sällskap med två småbebisar.
Hera som min valp senare kom att heta, såg bara
mig och jag henne. Jag visste inte vilken av de
två krabaterna min väninna skulle ha och vid det
laget brydde jag mig nog inte heller. Hera var
min och jag hennes matte! Under de sekunder vi
såg varandra visste vi det.
Jag rent av anföll Eva och sa att valpen var min utan en
tanke på att det kunde vara min väninnas utvalda eller
rent av en tingad valp som någon annan skulle ha. Förmodligen skulle jag ha tagit med henne hem i
vilket fall som helst. Eva såg nog vad som hände
mellan mig och Hera.
Hon hade en överseende blick och fann sig i situationen.
Tursamt nog var det den vita valpen min väninna skulle ha så
efter ett tag gick Eva och jag med Hera hem till mig för att prata.
Så gick det till när Eva gick med på att Hera fick stanna hos mig.
Just när Eva skulle gå kom min tonårsdotter hem från skolan och hon blev ursinnig! Vi hade vid det laget fyra katter och en Shetland Sheepdog på sju
månader. Alice som Sheltien hette var min
dotters och det räckte för henne förstås.
Hera förstod direkt att min dotter Ulrica kunde man
reta gallfeber på och det gjorde hon.
Jag visste inte då hur en tibbe såg ut som vuxen
eller hur de var överhuvudtaget. Men det fick vi
besked om! Iallafall om hur Hera fungerade.
Jag är självlärd och hade förut haft hand om
problemhundar och hjälpt mattar och hussar
med hur man ska hantera olater, men
hundpsykologi med Hera fungerade inte!
Det blev mycket gråt, ilska,
förtvivlan och skratt med lilla
Hera i försöken att få henne att lyda som en vanlig hund.
Det slutade slutligen med att hon lärde om mig.
Man kunde aldrig sätta sig på henne.
En av Heras fantastiska bravader (förmodligen
den roligaste för Hera) var när hon smet ut när
Ulrica kom hem en dag. Först försvann hon till
lekplatsen och åkte rutschkana med barnen på
gården och sedan bar det av upp i
klätterställningen. Än så länge behöll jag mitt
lugn men efter en timmas lekande med mig och
Ulrica frågade jag grannarna om de kunde hjälpa
mig att få in henne.
Som tur var höll hon sig hela tiden omkring
gården där vi bodde.
Vi försökte allt, lever (rå) och annat dylikt gott
men det var lilla fröken för smart för.
Det slutade med att ca 20 personer föste henne
och försökte få in henne.
DET ENDA HON GJORDE VAR ATT SKRATTA ÅT
OSS!!!!
När jag gav upp och bad alla gå hem hade det
gått tre timmar. Hera tyckte nog att det var den
roligaste kom och ta mig lek hon hade varit med
om för hon blev djupt besviken när alla plötsligt
försvann och bara jag blev kvar.
Jag satte mig vid våran ytterdörr och bara
tittade på Hera som stod på betryggande
avstånd 20 meter ifrån mig
och stirrade tillbaka. Vi såg varandra djupt i
ögonen en stund och sakta men säkert kom MIN
ÄLSKADE HERA fram till mig och hoppade upp i
mitt knä för att kärleksfullt SLICKA MIG I NÄSAN.
Det blev många liknande lekar men då tog jag
dem med ro. Hon var ju ingen labrador.
Det roligaste av allt är att det kom in många fler
tibbar i mitt liv, men ingen av dem kommer ens i
närheten av Heras bravader.
TACK HERA för att du kom in i mitt
liv och satte
sprätt på tillvaron!
ATT HA SIN FÖRSTA TIBETANSKA TERRIER
ÄR INTE LÄTT IBLAND :)
Jag ska nu berätta om en av hennes bravader som
det funnits många av, speciellt i hennes tonår.
Det var en lördagseftermiddag som många andra,
Hera var då ca 9 månader. Jag tänkte gå ned till
zoo och handla ben till Alice (sheltin) och Hera. Men det var inte Heras idé att gå med mig till
centrum, hon ville stanna hemma. Det började
med att hon inte ville sätta på sig kopplet. Jag
vann den fajten, nu trodde jag att Hera hade gett
med sig.
Men glöm det, när vi kom ut gick hon fyra steg
sedan satte hon sig på rumpan. När jag dragit
henne 2 minuter SÅ LADE HON SIG PÅ RYGG MED
BENEN I LUFTEN! Jag tänkte att nu får hon inte
vinna, jag ska gå ned till centrum och handla
hundben som planerat.
Jag försökte ställa henne upp så vi kunde gå vidare
men Hera var överhuvudtaget inte på humör för att
gå en bit till. Då blev även jag lika obstinat som
min lilla Hera! Jag började gå och Hera lade sig till
rätta igen med benen i luften. Efter de ex antal
hundra meterna ned till vägen gjorde jag ett nytt
försök att ställa Hera upp men hon var lika envis
som jag! Folk glodde när vi kom in i centrum.
Jag fick kommentarer av folk när jag drog på
henne. T ex, "ser du inte att din hund är sjuk" eller "hur
kan du behandla din hund på det där sättet?". Jag
lovar er att Hera förstod vad folk sa till mig! Hon
mös över situationen, det syntes på henne. Ägaren
på zoo affären kände till Hera och hennes hyss.
Hon såg oss närma oss zoo sakta men säkert. Jag
hann nästan fram till zoo när det kom fram en
kvinna i 40-års åldern och talade om för mig, eller
rättare sagt SKREK: om jag inte lyfte upp min sjuka
hund och åkte till veterinären så skulle hon
polisanmäla mig. Vad gör man?
Jo, man står stum till en början och tar ett djupt
andetag sedan försökte jag få en syl i vädret, men
glöm det. Jag försökte smita in på zoo men hon
följde efter mig och fortsatte tala om hur jag
misshandlade min hund.
Poängen var att när vi kom in i affären fick Hera
plötsligt liv i sin lilla kropp och högg tag i ett
grisöra ur en korg. Den skrikande kvinnan som nu
lugnat sig böjde sig ner för att klappa Hera. Det
tyckte inte Hera om. Hon blev helt rabiat på
inkräktaren som hon trodde skulle ta grisörat ifrån
henne. Så fick jag en ny utskällning om ilskna
hundar. Nu exploderade jag och talade om att Hera
var en tibetansk terrier och i puberteten med allt
vad det innebär. Äntligen blev hon tyst och gick.
Zoo ägaren bara skrattade.
Jag var helt slut vid det laget och Sheltin Alice
också. Men Hera var pigg! Jag betalade och gick
hem. Hera hade helt glömt bort att hon var på
trotshumör. Hon hade sitt grisöra i munnen och
gick lyckligt hem.
Den eftermiddagen sov jag. Jag sa till mig själv att
hoppas att detta inte upprepas. Det visade sig att
det kunde jag bara glömma!
Tack Hera för att du lärde mig en hel del om hur
en tibbe kan vara!

|