Nedan finns två berättelser om Hera...

NÄR HERA KOM IN I MITT LIV

Jag undrar hur jag klarat mig utan tibbar?

Det var som så att en väninna skulle köpa Tibbe,

hon ringde en dag och berättade att valpen fanns

hemma. Varför inte komma över och titta?

Eftersom hon bodde alldeles i närheten sprang

jag över och vad mötte mig?! Jo två små valpar,

en vit och en svart. Jag såg bara den svarta lilla

krabaten. Eva som skulle leverera min väninnas

valp var där i gott sällskap med två småbebisar.

Hera som min valp senare kom att heta, såg bara

mig och jag henne. Jag visste inte vilken av de

två krabaterna min väninna skulle ha och vid det

laget brydde jag mig nog inte heller. Hera var

min och jag hennes matte! Under de sekunder vi

såg varandra visste vi det.

Jag rent av anföll Eva och sa att valpen var min utan en

tanke på att det kunde vara min väninnas utvalda eller

rent av en tingad valp som någon annan skulle ha. Förmodligen skulle jag ha tagit med henne hem i

vilket fall som helst. Eva såg nog vad som hände

mellan mig och Hera.

Hon hade en överseende blick och fann sig i situationen.

Tursamt nog var det den vita valpen min väninna skulle ha så

efter ett tag gick Eva och jag med Hera hem till mig för att prata.

Så gick det till när Eva gick med på att Hera fick stanna hos mig.

Just när Eva skulle gå kom min tonårsdotter hem från skolan och hon blev ursinnig! Vi hade vid det laget fyra katter och en Shetland Sheepdog på sju

månader. Alice som Sheltien hette var min

dotters och det räckte för henne förstås.

Hera förstod direkt att min dotter Ulrica kunde man

reta gallfeber på och det gjorde hon.

Jag visste inte då hur en tibbe såg ut som vuxen

eller hur de var överhuvudtaget. Men det fick vi

besked om! Iallafall om hur Hera fungerade.

Jag är självlärd och hade förut haft hand om

problemhundar och hjälpt mattar och hussar

med hur man ska hantera olater, men

hundpsykologi med Hera fungerade inte!

Det blev mycket gråt, ilska,

förtvivlan och skratt med lilla

Hera i försöken att få henne att lyda som en vanlig hund.

Det slutade slutligen med att hon lärde om mig.

Man kunde aldrig sätta sig på henne.

En av Heras fantastiska bravader (förmodligen

den roligaste för Hera) var när hon smet ut när

Ulrica kom hem en dag. Först försvann hon till

lekplatsen och åkte rutschkana med barnen på

gården och sedan bar det av upp i

klätterställningen. Än så länge behöll jag mitt

lugn men efter en timmas lekande med mig och

Ulrica frågade jag grannarna om de kunde hjälpa

mig att få in henne.

Som tur var höll hon sig hela tiden omkring

gården där vi bodde.

Vi försökte allt, lever (rå) och annat dylikt gott

men det var lilla fröken för smart för.

Det slutade med att ca 20 personer föste henne

och försökte få in henne.

DET ENDA HON GJORDE VAR ATT SKRATTA ÅT

OSS!!!!

När jag gav upp och bad alla gå hem hade det

gått tre timmar. Hera tyckte nog att det var den

roligaste kom och ta mig lek hon hade varit med

om för hon blev djupt besviken när alla plötsligt

försvann och bara jag blev kvar.

Jag satte mig vid våran ytterdörr och bara

tittade på Hera som stod på betryggande

avstånd 20 meter ifrån mig

och stirrade tillbaka. Vi såg varandra djupt i

ögonen en stund och sakta men säkert kom MIN

ÄLSKADE HERA fram till mig och hoppade upp i

mitt knä för att kärleksfullt SLICKA MIG I NÄSAN.

Det blev många liknande lekar men då tog jag

dem med ro. Hon var ju ingen labrador.

Det roligaste av allt är att det kom in många fler

tibbar i mitt liv, men ingen av dem kommer ens i

närheten av Heras bravader.

TACK HERA för att du kom in i mitt

liv och satte

sprätt på tillvaron!

ATT HA SIN FÖRSTA TIBETANSKA TERRIER

ÄR INTE LÄTT IBLAND :)

Jag ska nu berätta om en av hennes bravader som

det funnits många av, speciellt i hennes tonår.

Det var en lördagseftermiddag som många andra,

Hera var då ca 9 månader. Jag tänkte gå ned till

zoo och handla ben till Alice (sheltin) och Hera. Men det var inte Heras idé att gå med mig till

centrum, hon ville stanna hemma. Det började

med att hon inte ville sätta på sig kopplet. Jag

vann den fajten, nu trodde jag att Hera hade gett

med sig.

Men glöm det, när vi kom ut gick hon fyra steg

sedan satte hon sig på rumpan. När jag dragit

henne 2 minuter SÅ LADE HON SIG PÅ RYGG MED

BENEN I LUFTEN! Jag tänkte att nu får hon inte

vinna, jag ska gå ned till centrum och handla

hundben som planerat.

Jag försökte ställa henne upp så vi kunde gå vidare

men Hera var överhuvudtaget inte på humör för att

gå en bit till. Då blev även jag lika obstinat som

min lilla Hera! Jag började gå och Hera lade sig till

rätta igen med benen i luften. Efter de ex antal

hundra meterna ned till vägen gjorde jag ett nytt

försök att ställa Hera upp men hon var lika envis

som jag! Folk glodde när vi kom in i centrum.

Jag fick kommentarer av folk när jag drog på

henne.
T ex, "ser du inte att din hund är sjuk" eller "hur

kan du behandla din hund på det där sättet?". Jag

lovar er att Hera förstod vad folk sa till mig! Hon

mös över situationen, det syntes på henne. Ägaren

på zoo affären kände till Hera och hennes hyss.

Hon såg oss närma oss zoo sakta men säkert. Jag

hann nästan fram till zoo när det kom fram en

kvinna i 40-års åldern och talade om för mig, eller

rättare sagt SKREK: om jag inte lyfte upp min sjuka

hund och åkte till veterinären så skulle hon

polisanmäla mig. Vad gör man?

Jo, man står stum till en början och tar ett djupt

andetag sedan försökte jag få en syl i vädret, men

glöm det. Jag försökte smita in på zoo men hon

följde efter mig och fortsatte tala om hur jag

misshandlade min hund.

Poängen var att när vi kom in i affären fick Hera

plötsligt liv i sin lilla kropp och högg tag i ett

grisöra ur en korg. Den skrikande kvinnan som nu

lugnat sig böjde sig ner för att klappa Hera. Det

tyckte inte Hera om. Hon blev helt rabiat på

inkräktaren som hon trodde skulle ta grisörat ifrån

henne. Så fick jag en ny utskällning om ilskna

hundar. Nu exploderade jag och talade om att Hera

var en tibetansk terrier och i puberteten med allt

vad det innebär. Äntligen blev hon tyst och gick.

Zoo ägaren bara skrattade.

Jag var helt slut vid det laget och Sheltin Alice

också. Men Hera var pigg! Jag betalade och gick

hem. Hera hade helt glömt bort att hon var på

trotshumör. Hon hade sitt grisöra i munnen och

gick lyckligt hem.

Den eftermiddagen sov jag. Jag sa till mig själv att

hoppas att detta inte upprepas. Det visade sig att

det kunde jag bara glömma!

Tack Hera för att du lärde mig en hel del om hur

en tibbe kan vara!